europeisk preferens

Europeisk preferens är reglerna om att gynna europeiska leverantörer i Europeiska kommissionens förslag till ny upphandlingsförordning (COM(2026) 590), som lades fram den 9 september 2026. Den upphandlande myndigheten får möjlighet, men ingen skyldighet, att prioritera leverantörer, varor, tjänster och byggentreprenader från EU eller från "omfattade" länder. Det är ett förslag, inte antagen lag, som behandlas av Europaparlamentet och rådet.

Hur fungerar europeisk preferens?

Reglerna finns i kapitel 5 i del III, artiklarna 70 till 77. Ett nyckelbegrepp är "omfattad" (covered, artikel 70). En leverantör eller vara från ett land utanför EU är omfattad om landet är part i WTO-avtalet om offentlig upphandling (GPA), har ett handelsavtal med EU med åtaganden om upphandling eller har en tullunion med EU. Det gäller bara när den konkreta upphandlingen faller inom EU:s åtaganden. Ursprung avgörs enligt artikel 74, och kommissionen ska ta fram ett kostnadsfritt webbverktyg som visar vad som är omfattat (artikel 71).

Artikel 73 ger myndigheten följande verktyg. Alla är frivilliga:

• begränsa deltagandet till leverantörer och underleverantörer från EU eller omfattade länder
• förkasta andra anbud
• kräva ursprung i EU eller omfattade länder, helt, delvis eller för vissa komponenter, med en andel som myndigheten själv bestämmer
• ge prisavdrag eller tilläggspoäng
• förkasta anbud där värdet från EU eller omfattade länder är under 50 % av anbudets uppskattade värde

Åtgärderna måste framgå av sammanfattningen av upphandlingen. Reglerna är inte begränsade till vissa sektorer. Artikel 73 behandlar leverantörer från EU och omfattade länder lika i alla åtgärder, så mellan dem gäller fortfarande principerna om icke-diskriminering och likabehandling. Preferens kan ändå bli obligatorisk på tre sätt: genom delegerade akter (artikel 75), genom att ett land förlorar sin status som omfattat eftersom det inte ger EU-leverantörer samma tillträde (artikel 72), eller genom särskild sektorslagstiftning (artikel 77). Undantagen finns i artikel 76: kris, ingen leverantör från EU eller omfattade länder kan leverera, inga lämpliga anbud, eller oproportionerliga kostnader.

Vad betyder det för dig som leverantör?

Som svensk leverantör är du en EU-leverantör, så preferensreglerna påverkar dig främst genom vad dina konkurrenter, underleverantörer och komponenter har för ursprung. Förordningen definierar inte "tredjeland" och nämner inte EES eller Efta i kapitel 5. Norge är part i GPA, och EES-avtalet innehåller åtaganden om upphandling. Som förslaget är formulerat förväntas leverantörer från EES/Efta-länder som Norge därför räknas som omfattade, för upphandlingar inom EU:s åtaganden. Vilka upphandlingar det gäller beror bland annat på EU:s tröskelvärden och vilka myndigheter avtalen omfattar. Hur EES-länderna slutligen placeras avgörs vid införlivandet i EES-avtalet.

Ett exempel: En nederländsk kommun kräver att minst 60 % av värdet i en IT-leverans ska ha ursprung i EU eller omfattade länder. En svensk leverantör med utveckling i Sverige uppfyller kravet. Anlitar du underleverantörer utanför Europa bör du veta hur stor andel av värdet de står för. Verktyg som Cobrief hjälper dig att läsa upphandlingsdokumenten och fånga upp sådana krav tidigt.

Vanliga frågor

När gäller detta?

Inte ännu. Förslaget behandlas av Europaparlamentet och rådet. Förordningen ska tillämpas två år efter att den har trätt i kraft (artikel 149), realistiskt tidigast 2029. Den gäller då direkt i Sverige och övriga EU-länder. I EES/Efta-länder som Norge tillkommer ett införlivande i EES-avtalet.

Måste myndigheten gynna europeiska leverantörer?

Nej. Artikel 73 säger att myndigheten "får". En skyldighet kan bara uppstå genom delegerade akter, förlorad status som omfattat land eller sektorslagstiftning.

Gäller detta bara inom försvar och andra strategiska sektorer?

Nej. Förslaget avgränsar inte reglerna till vissa sektorer.

Kort sagt: Europeisk preferens låter upphandlande myndigheter prioritera leverantörer från EU och omfattade länder. Svenska leverantörer är EU-leverantörer, och leverantörer från EES/Efta-länder som Norge förväntas räknas som omfattade, men deras slutliga placering avgörs först vid införlivandet i EES-avtalet.