EU:s nya upphandlingsförordning: nu är förslaget här. Vad kom med, och vad bör du hålla koll på?

I juli skrev vi om ett läckt utkast till nya upphandlingsregler i EU. Den 9 september 2026 lade EU-kommissionen fram det officiella förslaget, kallat Public Procurement Act. Det är lätt att tro att ett förslag från kommissionen är samma sak som en ny lag. Men det är början på en lång process, och mycket kan fortfarande ändras. Här går vi igenom vad som kom med från utkastet, vad som är annorlunda och vad du som leverantör bör hålla koll på. Vi skriver från ett norskt perspektiv och markerar tydligt var Norge, som EES-land, skiljer sig från EU:s medlemsstater.

Från tre direktiv till en förordning

Förslaget har fått diarienumret COM(2026) 590. Det ska upphäva de tre upphandlingsdirektiven från 2014 och ersätta dem med en enda förordning. Det var också huvudgreppet i det läckta utkastet, och det kom med.

Skillnaden är viktig. Ett direktiv anger vad länderna ska uppnå, och varje land skriver sina egna regler. En förordning gäller direkt och lika i alla EU-länder. Vi har en egen ordbokssida om EU:s upphandlingsförordning.

För Norge, Island och Liechtenstein gäller förordningen inte automatiskt. Den måste först tas in i EES-avtalet och därefter genomföras i nationell rätt. För Norges del säger EØS-notatet (den norska regeringens EES-promemoria) att revisionen troligen kommer att kräva ändringar i den norska upphandlingslagen och dess förordningar.

Kvalitet ska väga minst 30 procent

Det läckta utkastet hade ett golv för hur mycket kvalitet ska väga i utvärderingen. Det kom med. Bästa förhållandet mellan pris och kvalitet blir huvudregeln för tilldelning. Kvalitetskriterier ska viktas minst 30 procent. I kontrakt som till sin natur är arbetsintensiva ska kvalitet viktas minst 50 procent.

Den upphandlande myndigheten kan avvika från golvet. Då måste den förklara hur kvaliteten ändå säkras, till exempel genom minimikrav i kravspecifikationen eller genom avtalsvillkor. Kommissionen kallar detta ”comply or explain”: följ regeln, eller förklara varför du inte gör det.

För dig som leverantör är detta, enligt vår bedömning, en av de viktigaste punkterna. Det blir färre upphandlingar som avgörs enbart på pris. Det höjer värdet av att kunna beskriva kvalitet väl.

Nationellt dataområde och registrering av kontrakt

Varje land ska inrätta eller utse ett nationellt dataområde för upphandling. Dataområdet samlar information om upphandlingar i landet och kopplas till EU:s gemensamma dataområde. Dagens annonser ersätts av offentliga sammanfattningar som täcker hela kontraktsförloppet, från marknadsdialog till fullgjort kontrakt.

Även kontrakt under tröskelvärdena ska in i dataområdet. Förslaget säger att ingångna och fullgjorda kontrakt med ett värde på minst 10 000 euro ska göras tillgängliga där, senast 20 dagar efter att kontraktet har ingåtts och fullgjorts. Det var detta krav som väckte uppmärksamhet i juli, och det kom med.

Vad det betyder för Doffin (Norges nationella databas för offentliga upphandlingar) är inte klarlagt. Förslaget säger ingenting om det norska systemet. Doffin kan bli Norges dataområde, eller kopplas till ett sådant. Det avgörs i Norge.

Krav på plattformarna: fria från kontroll från tredjeland

I juli skrev vi att utkastet krävde att upphandlingssystemen skulle vara etablerade och kontrollerade inom EES, med lagring av data inom EES. Det kom med, och ordalydelsen är tydlig. Både leverantörerna av plattformarna och de nationella dataområdena ska vara etablerade inom EES, ägda och kontrollerade av någon som är etablerad inom EES, och ingen från tredjeland får ha ett avgörande inflytande över dem. Upphandlingsdata ska lagras inom EES.

Att förslaget säger ”EES” och inte ”unionen” är goda nyheter för leverantörer av sådana system i Norge, Island och Liechtenstein. Norge är med i EES men inte i EU, så ordvalet spelar roll. Levererar du plattformar till offentlig sektor är den här punkten ändå värd att följa noga under förhandlingarna.

Enklare att delta: once only och behovsplaner

Flera av förenklingarna från utkastet kom med. Kommissionen vill bygga en gemensam digital marknadsplats där nationella plattformar kopplas samman och där uteslutningsgrunder kontrolleras automatiskt. Företag ska bara behöva registrera sina uppgifter en gång. Det är once only-principen.

En ny elektronisk lämplighetstjänst ska bli huvudbeviset för att du inte omfattas av några uteslutningsgrunder. Som vi läser förslaget förs ESPD-formuläret inte vidare som dokument. I stället delar du en digital profil. Kommissionen uppskattar att leverantörerna sparar 570 miljoner euro per år på förenklingarna.

Det läckta utkastet krävde också att upphandlande myndigheter publicerar behovsplaner i början av varje budgetperiod. Det kravet hittar vi inte i förslaget. Bestämmelsen om förberedelser handlar om marknadsdialog, som den upphandlande myndigheten kan välja att genomföra och då måste annonsera. Som vi läser det har behovsplanerna strukits.

Tre förfaranden i stället för fem

Dagens fem förfaranden blir tre, som utkastet aviserade:

Öppet förfarande: alla kan lämna anbud från start. Den upphandlande myndigheten bestämmer i förväg om det ska förhandlas. Kommissionen säger att förhandling kan användas i alla förfaranden där myndigheten vill det.
Dynamiskt förfarande: den upphandlande myndigheten bygger upp en leverantörsbas som nya leverantörer kan ansluta sig till under resans gång, och tilldelar enskilda kontrakt därifrån.
Innovationsförfarande: för lösningar som ännu inte finns på marknaden. Förfarandet täcker både utvecklingen och köpet efteråt. Kommissionen säger att de immateriella rättigheterna som huvudregel ska stanna hos de företag som utvecklar lösningen.

Det öppna förfarandet med förhandling bryter mot dagens förhandlingsförbud i öppet förfarande. Det ändrar hur du bör tänka kring ditt första anbud.

Europeisk preferens: från regel till verktygslåda

Här skiljer sig förslaget mest från det som rapporterades i juli. Då beskrevs det som en regel om att förkasta anbud där mindre än hälften av värdet kom från EU eller från länder med avtal. I förslaget är europeisk preferens en gemensam ram med åtgärder som den upphandlande myndigheten kan välja att använda. Kommissionen ska erbjuda ett verktyg för att fastställa var leverantörer och produkter kommer ifrån.

Den upphandlande myndigheten kan bland annat utesluta anbud från länder som inte har något upphandlingsavtal med EU. Den kan också förkasta ett anbud där mindre än 50 procent av det uppskattade värdet kommer från EU eller från ”omfattade” länder. Gränsen från juli finns alltså kvar, men som en möjlighet myndigheten kan välja, inte som en fast regel. Kommissionen kan göra åtgärderna obligatoriska, till exempel när ett tredjeland inte ger EU-företag skäligt marknadstillträde, eller när försörjningstryggheten står på spel.

För leverantörer från Norge, Island och Liechtenstein är det avgörande om de räknas som ”omfattade”. Norge är part i WTO-avtalet om offentlig upphandling, och EES-avtalet har egna åtaganden om upphandling. Som vi läser förslaget pekar det mot att norska leverantörer likabehandlas med EU-leverantörer. Men var EES-länderna hamnar avgörs när förordningen tas in i EES-avtalet, inte i förslaget.

Tidslinjen framåt

Förslaget är inte antaget. Det ska förhandlas i Europaparlamentet och rådet innan det kan bli lag. Kommissionen föreslår att förordningen ska börja tillämpas först två år efter att den träder i kraft. Enligt vår bedömning betyder det tidigast 2029. Det här vet vi om processen nu:

Kommissionen tar emot synpunkter på förslaget på sin egen webbplats. Fristen förlängs dag för dag tills förslaget finns på alla EU-språk, så kontrollera kommissionens sida för aktuellt datum.
Rådets arbetsgrupp för offentlig upphandling möttes den 29 och 30 oktober 2026, med rättslig form som en egen punkt på dagordningen. Valet mellan förordning och direktiv diskuteras alltså fortfarande.
För Norge: Nærings- og fiskeridepartementet (Norges näringsdepartement) har skickat förslaget på remiss i Norge, med sista dag 2 december 2026. Departementet håller också ett möte för synpunkter den 5 november 2026.
För Norge, Island och Liechtenstein: när förordningen har antagits i EU måste den tas in i EES-avtalet och genomföras i nationell rätt. Det kan innebära att leverantörer i dessa länder möter reglerna senare än EU-leverantörer.

Vad du bör göra nu

Dagens regler gäller i flera år till. Det här är klokt att göra:

Bygg upp förmågan att beskriva kvalitet. Golvet på 30 procent gör bra kvalitetsbeskrivningar mer värda.
Håll ordning på de registrerade uppgifterna om företaget. Once only förutsätter att det som finns i registren är korrekt.
Kontrollera hur stor del av värdet ni levererar som kommer från länder utanför Europa. Det kan få betydelse om europeisk preferens börjar användas.
Använd remissrundorna. Både kommissionen och, i Norge, departementet vill ha synpunkter från leverantörer.

Avslutningsvis

Det mesta från det läckta utkastet kom med: en förordning, kvalitetsgolvet, dataområdena, once only och de tre förfarandena. Europeisk preferens har omformats till en verktygslåda, och flera detaljer är fortfarande oklara. Vägen till beslut är lång, och för Norge, Island och Liechtenstein tillkommer införlivandet i EES-avtalet. Vi följer frågan och uppdaterar våra ordbokssidor när förslaget ändras.

Innehållet här är Cobriefs bedömningar och är tänkt som vägledning, inte som juridisk rådgivning.

Vi på Cobrief tar gärna ett samtal om vad de nya reglerna kan betyda för er.