social märkning

Social märkning är ett tredjepartscertifieringssystem som verifierar att varor producerats under anständiga arbetsförhållanden och med respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Ordningarna bygger på fastställda standarder, typiskt förankrade i ILO:s kärnkonventioner, och granskas av oberoende certifieringsorgan. Kända exempel är Fairtrade, Rainforest Alliance och UTZ.

Hur fungerar social märkning?

Artikel 43 i EU-direktiv 2014/24/EU ger upphandlande myndigheter möjlighet att kräva en specifik märkning som bevis på att varor, tjänster eller byggentreprenader uppfyller bestämda sociala, miljömässiga eller andra egenskaper. Det innebär att offentliga köpare kan använda sociala märkningar som dokumentationsverktyg vid social upphandling.

Exempelvis kan en upphandlande myndighet som köper in kaffe eller textilier kräva att produkterna bär Fairtrade-certifiering eller en likvärdig social märkning. Kravet kan ställas i kravspecifikationen, användas som tilldelningskriterium eller tas in som avtalsvillkor.

För att ett märkningskrav ska vara lagenligt måste märkningssystemet uppfylla villkoren i artikel 43:

• Märkningskraven ska ha koppling till kontraktsföremålet
• Kriterierna ska vara verifierbara och icke-diskriminerande
• Märkningen ska vara fastställd genom en öppen och transparent process
• Certifieringen ska utföras av en oberoende tredje part

Godtagande av likvärdiga märkningar

Upphandlande myndigheter är skyldiga att godta andra märkningssystem som uppfyller likvärdiga krav. Anbudsgivare som saknar den angivna märkningen kan också styrka uppfyllelse på andra sätt, exempelvis genom provningsrapporter eller teknisk dokumentation. Detta säkerställer likabehandling och förhindrar att enskilda certifieringssystem blir grindvakter till offentliga avtal.

Verktyg som Cobrief kan hjälpa leverantörer att identifiera upphandlingar där sociala märkningar krävs eller premieras, så att de kan förbereda sin dokumentation i god tid.

Sammanfattning

Sociala märkningssystem ger upphandlande myndigheter ett effektivt sätt att ställa och kontrollera sociala krav utan att behöva bygga egna granskningsmekanismer genom hela leveranskedjan. EU-domstolens Max Havelaar-avgörande (C-368/10) och artikel 43 i direktiv 2014/24/EU har etablerat en tydlig rättslig grund för att använda sociala märkningar vid offentlig upphandling, förutsatt att villkoren för öppenhet och likabehandling är uppfyllda.