försörjningslagen

Försörjningslagen (LUF) är det regelverk som styr upphandling inom försörjningssektorerna, det vill säga vatten- och energiförsörjning, transporter och posttjänster. Lagen implementerar EU-direktivet 2014/25/EU i svensk rätt och ger upphandlande enheter i dessa sektorer egna regler som är mer flexibla än den ordinarie upphandlingslagen (LOU).

Hur fungerar försörjningslagen?

Lagen gäller när upphandlande enheter ingår varu-, tjänste- eller byggentreprenadkontrakt kopplade till försörjningsverksamhet. Det avgörande är vilken verksamhet upphandlingen avser, inte vem den upphandlande enheten är.

De verksamheter som täcks inkluderar försörjning av gas och värme, el, dricksvatten, transporttjänster, hamnar och flygplatser samt posttjänster. Om exempelvis en region upphandlar material till kollektivtrafik gäller LUF, även om regionen i övrigt tillämpar LOU för sina övriga inköp.

Lagen omfattar samma typer av myndigheter som LOU, men inkluderar dessutom offentliga företag och verksamheter som bedriver försörjningsverksamhet baserad på ensamrätt eller särskild rättighet.

Vad skiljer försörjningslagen från LOU?

Den viktigaste skillnaden är flexibilitet. Till skillnad från LOU är det alltid tillåtet att använda förhandlat förfarande med föregående annonsering i LUF. I praktiken är förhandlingar snarare regel än undantag.

EU:s tröskelvärden är också väsentligt högre:

• Varu- och tjänstekontrakt: 432 000 EUR
• Byggentreprenadkontrakt: 5 404 000 EUR
• Särskilda tjänster: 1 000 000 EUR

(EU/EES-tröskelvärden för 2026-2027, exkl. moms)

Verktyg som Cobrief gör det enklare att följa anbud som annonseras under LUF, så att leverantörer kan upptäcka möjligheter inom försörjningssektorerna.

Försörjningslagen täcker en betydande del av den offentliga upphandlingen inom infrastruktur och samhällskritiska tjänster. För leverantörer som vill verka inom vatten-, energi- eller transportsektorn är det viktigt att känna till dessa regler och förstå hur de skiljer sig från det ordinarie upphandlingsregelverket.